Killar och vanliga människor – en lite längre text om tankarna efter vad Sofia Lilly Jönsson skrev. För det första vill jag nämna, som en kommentator här på bloggen påminde om, att det också fanns dem som kom i kläm av vad Sofia skrev, det tydligaste exemplet finns här. Sofia har också fått en hel del respons om detta, och jag hoppas att det kan komma något konstruktivt ur detta. Här hittar du Sofia Lilly Jönssons vidare tankar om detta och en del respons.
Det finns saker att fortsätta fundera på efter artiklarna som Sofia skrev om Killarna. Här finns frågor som berör samhället, kyrkliga kretsar och Kyrkan. Men svaren är inte helt okomplicerade. Frågan som har förföljt mig något är denna: Vad är egentligen problemet? Är det verkligen så att patriarkatet är svaret på alla frågor. Lite som man tyket kan säga om kyrkan ibland: ”Rätt svar är alltid Jesus”. När det gäller det sista så är det frågan om det verkligen är så: Är Jesus svaret på alla våra frågor? Rent faktiskt måste jag ändå säga nej på det. Tycker du det är hädiskt? Jag skulle säga: Det beror på frågan. Däremot behöver alla människor Jesus Kristus och frälsningen. Överfört på resonemanget kring patriarkat och strukturer så kan det nog ändå vara så att det inte går att belägga ett värdsomspännande patriarkat i en rent feministisk förståelse. Män strävar inte generellt efter att förtrycka kvinnor. Det finns män som gör det. Men på frågan: ”Varifrån kommer världens ondska?” är svaret, menar jag, inte ”Patriarkatet”. Sofia skrev det själv i sin uppföljning. En teolog hade sammanfattat det med att synden är problemet. Jag tror att den analysen faktiskt stämmer: Det finns alltid ett egoistiskt intresse. Det finns mindre hedervärda eller direkt felaktiga bevekelsegrunder hos människor. Men det är för att vi är syndare. Vi har alla del i detta. Vi är alla en del av problemet i att människor inte blir lyssnade på när de har något vettigt att säga. Däremot att tala om kollektiv skuld just som manlig tror jag inte stämmer. Män syndar. Det gör kvinnor också. Det är en del av vårt problem. Det innebär också att vi skapar samhällen som innehåller brister. Ibland drabbas vissa värre.
Missförstå inte detta som ett försök att inte ta Sofia på allvar. Tvärtom menar jag att det Sofia beskrev är verkliga problem, men problemet måste kopplas till det som det handlar om. För att fundera: I en bemärkelse har Sofia en betydande plattform att tala/skriva utifrån. Hon får regelbundet skriva i SVD. I en bemärkelse blir då hon en Kille, om än inte en kille med litet k. Problemet i det svenskkyrkliga är väl egentigen inte att hon är kvinna och skribent, utan att hon framför kritik i ett system som inte vill lyssna på kritik. Då spelar de ingen roll att hon är kunnig, eller påläst, eller har en vass penna, alltså en förmåga att skriva så att det känns. Det här inlägget handlar nog inte om Sofia, utan om mina fortsatta funderingar. Sofia Lilly Jönsson är inte det enda exemplet på att Svenska kyrkan inte lyssnar på eller tar till vara personer med hög kompetens. Det gäller också män. Män och kvinnor kan där dela erfarenheten att inte bli tagna i anspråk utifrån att man någonstans inte kan uppfattas vara tillräckligt ”lojal”. Då blir skärpa i tanken och resonemangen ett problem, inte en kraft till förändring.
Vari består problemet, just i det kyrkliga? Jag tror för egen del att det är flera olika trådar som samspelar till att skapa den kyrkliga miljö som Sofia Lilly Jönsson beskriver. Ett spår är vad jag skulle vilja kalla ideologi. Flera av dem som valts in till kyrkliga förtroendeuppdrag gör det utifrån att vara en röst för en ideologisk riktning. Det är inte ett problem i sig att olika kyrkliga företrädare hamnar lite olika i vissa slutsatser eller kommer från olika bakgrund. Så var det i urkyrkan också. Levi var gammal publikan, Simon var selot. Den ene arbetade för den romerska ockupationsmakten, den andre för att samma makt skulle omintetgöras. Men när de kallades till att följa Jesus fick de en ny riktning i sina liv, så att det inte längre var möjligt att stå emot varandra, därför att detta att sprida de goda nyheterna om Jesus Kristus övertrumfade allt annat.
Problemet är alltså inte att komma från en viss ideologi, utan att den ideologin får företräde framför tron, och den kristna bekännelsen. Hen-Jesusuttalandet verkar till exempel vara ett utfall av just det. Det finns en annan ideologi i botten, som när den möter kristen teologi övertrumfar teologin så att teologin inte längre har något att ge, utan bara glatt ska ta emot det som ges från andra sammanhang till kyrkan.
Det finns också ett växande problem inom Svenska kyrkan med syn på kunskap och sanning. Kyrkan har i alla tider gjort stora sanningsanspråk. Inte därför att hon har storhetsvansinne, utan för att hon i Jesus Kristus har funnit Honom som säger att Han inte bara har sanningen utan är Sanningen. Att det är Han som ytterst sett kan befria varje nu levande människa(och varje människa som någonsin funnits eller kommer att finnas) och ge evigt liv. Kyrkan har aldrig handlat om att vara pseudoterapi. Hon kan inte göra det, om hon ska vara Kyrka. Hennes anspråk är Jesu anspråk. När Kyrkan tappar detta, då tappar hon sig själv. Missförstå inte detta. Det är inte fel att gå i diskussion med sin samtid. Tvärtom. Vi ska göra det. Det är inte heller fel att försöka kommunicera tron i vår tid. Det är vår uppgift att göra det. Men det förutsätter att det först finns en tro att utgå ifrån! Teologi förminskas lätt till tyckande, men teologi är något annat. Tron kan uttryckas med ord. Tron kan förmedlas både i ord, sakrament, gudstjänst och vardagsliv. Tron kan förstås, den är begriplig. Det innebär inte att allt är lätt, men det innebär att jag med mitt huvud och mitt hjärta kan både tro, förstå och känna igen Jesus Kristus, trons innehåll och autentisk kristen tro. Däremot handlar tron inte om tyckande. Teologiska argument handlar om vad Bibeln faktiskt lär. Vad Kyrkan faktiskt har fått i uppdrag av Gud att gör. Därför är teologi mer än majoritetsbeslut. En teologisk sanning kan inte tyckas fram, eller ens röstas fram. För frågan om något är sant eller inte så är det inte relevant hur många som håller med.
Här finns också ängslighetens problem. När vi lämnas åt tyckande, så hamnar vi lätt i ett tyranni under tyckandets växlingar. Vad händer när opinionen svänger? Eller när det blir tydligt att någons teologiska analys/tyckande inte håller? Min poäng är inte att måla upp kyrkans läge som hopplöst, utan att försöka peka på saker där kyrkans nuvarande situation riskerar att leda åt anda håll än vad kyrkans egentliga syfte är. Sofia skrev om hur hon inte blivit lyssnad på. Det stämmer. Kyrkan har inte lyssnat och tagit till vara hennes förmågor. Här vill jag hävda att kyrkan riskerar att bli blind för sitt eget problem, på hemmaplan. I en kyrka där siffrorna dalar, där utträdena ökar och kyrkobesöken minskar måste vi ställa grundläggande frågor. Frågor om Kyrkans uppgift/kallelse i världen, frågan om sanningen och om Guds Ord, frågor om hur människor idag kan hitta vägar in i trons liv i en församling och frågor om hur Kyrkan kan gå ut och vara ett vittne om det som faktiskt är kyrkans budskap. Och vi behöver hitta svaren. Vad betyder det att Jesus är Sanningen, att Han dött och uppstått och lovar evigt liv till den som tar emot? Det betyder att det är Honom vi behöver lyfta fram. Jesus Kristus, Guds Son, frälsaren. Risken blir att istället för att jobba med de frågorna så tar andra frågor fokus. Hur ska vi ha råd att behålla tjänster och kyrkobyggnader, eller hur ska vi låta bli att stöta oss med människor, så att de blir kvar som medlemmar? Det kan också finnas en risk att det i kyrkliga sammanhang inte är viktigt att man har en kallelse från Gud, eller att vi faktiskt har ett innehåll att förmedla, utan att vi är ”rätt”. Vän med rätt personer, håller med rätt åsikter, suttit med i rätt föreningar och styrelser. Men Guds rike funkar ju egentligen på ett annat sätt.
Nu finns det flera exempel i olika sammanhang i eller med anslutning till Svenska kyrkan som aktivt försöker jobba med detta. Sofia Lilly Jönsson, som jag ju försöker ta lite spjärn emot här, har ju varit del av ett sådant projekt genom tidskriften Evangelium. Det finns olika försök och arbeten men här tänker jag inte försöka lista några sådana, utan istället uttrycka vad jag tror behöver hända:
Läs
Jag tror inte att det finns andlig förnyelse utan att vi på nytt går till Guds Ord. Läs och be att Gud öppnar ditt hjärta. Läs och dela med dig. Läs och samtala och diskutera. Men läs också annat. Läs kyrkans fäder, de första generationerna kristna som tog ansvar, tänkte, kämpade, bad och gav vidare. Läs Augustinus. Läs Birgitta av Vadstenas uppenbarelser. Läs Luther m.fl. Låt dig inspireras av dem som låtit Ordet få utmana, kalla och leda till praktik som spelat roll. Läs om Moder Theresa. Läs dem som arbetar med de här frågorna idag. Med mission, församlingsplantering, nystart och pionjärsatsningar. Det är när Herren får gripa våra tankar och hjärtan som vi kan börja omvärdera, våga börja ta tag i det som inte funkar och förnyas.
Be
Varje förnyelse är ytterst sett Guds verk. Varje kris behöver leda oss till Kristus. På knä. I bön till Honom om förbarmande. I frimodig lovsång, för Han har segrat, och har vi Honom, då har vi allt vi behöver. Be om Andens kraft, för ”Utan Gud kan vi ingenting göra”.
Arbeta
Arbeta för att församlingar ska växa, för att nya församlingar ska startas och gamla få nytt liv. Arbeta i Svenska kyrkan, arbeta utanför kyrkans officiella mönster. Samarbeta och samtala, sök nya vägar, jobba med de teologiska frågorna, vare sig du är präst eller lekman. Tänk om Gud plötsligt öppnar vägar in i nya sammanhang.
Arbetet för att Guds rike ska kunna bryta fram, att som vi ber i Herrens bön, Guds vilja ska ske och Guds rike ska komma, innebär att vi tror att förändring och förbättring är möjlig. I en syndig värld. I kyrkan. I familjer och arbetsplatser. Att den inte kommer till oss fullt ut förrän Jesus faktiskt kommit tillbaka är inte skäl nog att låta bli att be och arbeta för den nu.