Gud är Helig


Herren är helig. ”Helig, helig, helig” hör Jesaja lovsången till Herren när han får sin kallelse till profet i Jesaja 6. Israels folk kallas till helighet därför att Herren själv är helig, en kallelse som upprepas för kyrkan i nya testamentet. Petrus skriver att detta gäller oss precis lika mycket idag.När Mose möter Herren i den brinnande busken i Andra Moseboken, så måste han ta av sig om fötterna för platsen där han står är helig mark, eftersom Herren är närvarande där. När Israels folk får offren och tabernaklet så helgas offergåvorna åt Herren och kan sedan inte behandlas hur som helst, eftersom de ha blivit avskilda åt Herren.

Guds helighet är oumbärlig för att förstå vem Han är. Fadern, Sonen och den Helige Ande är helig. Detta är en viktig del av Bibelns undervisning. Gud är helig, varje människa som tror på Honom och är upptagen i Hans förbund får del av Hans helighet. Många av breven i nya testamentet är skrivna till de heliga i den eller den staden. De som blivit helgade, alltså avskilda, för Jesus Kristus och förenade med Honom.
Vad innebär det att Gud är helig?

Det är lätt gjort för människor att inte se Gud som helig. Så vad innebär det att Gud är helig?

För det första så innebär det att Herren själv har rätten att definiera vem Han är. Gud har uppenbarat sig som Helig, som Fadern och Sonen och den Helige Ande, som den ende Sanne och levande Guden. Han uppmanar oss att be till Fadern, att be om och ta emot den Helige Ande, och allt för Jesu, Sonens, skull.

Det andra är just det sista, ”för Jesu skull”. Det är Guds helighet och rättfärdighet och kärlek som visas på korset. När Jesus dör på korset så är det den helige Guden som själv bär denna världens uppror mot Honom, denna världens synd, för att vi ska köpas fria, renas, bli heliga i Honom. Vi tänker kanske inte på den här dimensionen av Guds helighet så ofta. Mose får inte se Guds ansikte för att det är omöjligt att se Herrens ansikte och leva. I Hebreerbrevet beskrivs Guds helighet som en förtärande eld. Det går inte att komma nära Gud på våra egna villkor, därför att vår synd aldrig kan bestå inför Hans helighet. När Johannes möter Jesus i Uppenbarelseboken 1 så ser Johannes Jesus, strålande i all sin makt, och han blir rädd och faller ner inför Jesus. Det är mötet med Guds helighet. Men Jesus går fram till Johannes, ställer honom upp igen och visar honom att Jesus dött och uppstått, och då finns det en väg framåt. Dock är detta viktigt: synden vi bär inom oss gör det omöjligt att möta Gud ansikte mot ansikte? Vill du möta Gud, den Helige, på egna villkor? Gör inte det. Det är därför som korset är vår stora glädje som kristna, för här öppnar Gud vägen hem för dig. Ditt och mitt mål är att få komma hem till Herren. Det är vad vi är skapade för, att få möta Fadern, som fadern i berättelsen om den förlorade sonen som kommer hem. Genom Jesu död på korset är nu detta möjligt. Det är inte Guds helighet som är problemet, utan synden och ondskan. Men Jesus bär den, betalar priset för den, dör för den och gör alla som döps och tror på Honom rättfärdiga, heliga och rena. Därför får också den som kommit till tro på Jesus själv ta emot den Helige Ande. Den Helige Guden flyttar in, genom sin Ande i våra hjärtan.
”Nämn mig Jesus, han är livet!”

Det är något särskilt med att Herren är helig. Det finns en dragningskraft i det. När Mose ser den brinnande busken så dras han till den. Elden brinner men busken brinner inte upp, och så talar Jesus. Eller läs Lukas 15:1. Vad händer när Jesus, Guds Son, vandrar på jorden? Vem dras till Honom?

Guds helighet är skrämmande, en förtärande eld, och samtidigt, så dras vi till Honom, längtar, vill möta Honom.

Känner du den längtan? Det är den Helige Ande som vill föra dig till Jesus. I Uppenbarelseboken så leder lovsången i Upp 4 till Gud som helig vidare till lovsången av Lammet, Jesus Guds offerlamm. Det finns ingen kristen tro, inget evigt liv, ingen frälsning och ingen förlåtelse utan Jesus Kristus, utan vad Han gjort för oss. Börjar du upptäcka Guds helighet? Sök då Jesus, sök frälsningen och livet i Honom. Det är då vi också kan stämma in i skaran som lovsjunger både Gud som är helig, och Lammet som är värdigt!

Känner du att Guds helighet är skrämmande? Också det är Gud som verkar i dig. Guds Ande vill visa för oss att vi inte kan stå på egna ben, att vi inte kan komma inför Herren på egna villkor, utan Jesus och det Jesus gjort för oss på korset. Detta är alltså Fadern som pekar ut för oss: här är vägen, frälsningen, livet tillsammans med mig. Ta emot det!

Paulus skriver i 2 Kor 5:

11 Vi vet alltså vad det är att frukta Herren, och därför försöker vi vinna människor. För Gud är det uppenbart hurdana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. 12 Vi vill inte rekommendera oss själva igen inför er, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat. 13 Har vi varit från våra sinnen, så var det för Gud. Är vi sansade och samlade, så är det för er.

14 Kristi kärlek driver oss , för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 

16 Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt. Även om vi har känt Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte så längre.

17 Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. 18 Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. 19 Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.

20 Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! 21 Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud .

Guds kärlek och Guds helighet samverkar på korset. Och det handlar om oss. Det handlar om frälsning, nytt liv och en ny kallelse! Detta är det enda sättet för en människa att närma sig Gud. Inga andra vägar fungerar. Det Jesus har gjort är nämligen precis så stort. Den Gud som själv är helig, sänder sin Son, precis lika helig och lika mycket Gud. Han som överhuvudtaget inte hade något ont eller någon synd i sig blir på korset ett med synden, fördöms och förbannas och lider bokstavligen helvetets kval för vår skuld. Kan du se nu att det inte finns någon annan väg, för ingen har gjort något som ens kommer i närheten av detta.

Därför kan vi som kristna inte hålla med den som påstår att alla religioner går lika bra, eller att man helst inte ska ha någon tro alls. Det Jesus har gjort, den Han är, är utan jämförelse. När vi har undersökt och sett vem Jesus är och därmed vem Gud är, då kan inget annat stå sig i jämförelse. Jesus är mitt liv, min glädje, mitt hopp, min framtid, för Han har återfört mig och försonat mig med sin himmelske Fader, gett mig sin Ande och ett nytt liv!

Paulus skriver i Galaterbrevet 2:

19 Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. 21 Jag förkastar inte Guds nåd. För om rättfärdighet kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.”

Den som har böjt knä inför Jesus Kristus och tagit emot nytt liv från Honom är nu verkligen en ny skapelse. Där börjar också kallelsen att leva efter Guds vilja, i kraft av Hans Ord, i kamp mot det i mig själv som inte hör Kristus till. 
En bön för oss alla, och särskilt för dig som inte försonats med Herren än:

Käre Fader, helige Gud, tack att du inte lämnat oss ensamma och faderlösa. Tack att du sänt oss din ende Son, att han burit våra synder och försonat oss med dig. Nu ber jag dig: förlåt mig min synd, rena mg för Jesu Kristi skull och ge mig nytt liv genom din Helige Ande. I Jesu namn. Amen.

Publicerat i Bibeln, Evangelikalt, kristen tro, Lärjungaskap, mission, Teologi | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Spontanremiss – så här tänkte jag

Jag publicerar här min spontanremiss över Kyrkohandboksförslaget för Svenska kyrkan. Det är ett lite längre och kanske också ”tyngre” inlägg. Jag hoppas att det i vilket fall kan vara spännande läsning för någon.

Spontanremiss angående
Svenska Kyrkans utredningar 2016:1 Förslag Kyrkohandbok för Svenska Kyrkan del 1

Jag vill härmed som präst, i Göteborgsstift och Hyssna församling, båda delar av Svenska kyrkan, lämna en spontanremiss på förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Gudstjänstens förnyelse är ett viktigt och stort ämne och arbetet med en ny Kyrkohandbok är därmed av största vikt för våra församlingar.
Som präst är kyrkans gudstjänster huvuduppgiften i mötet med församlingen, i kallelsen att vara en herde för församlingen och att ta det ansvar som givits i prästvigningen.
Det är utifrån denna roll som gudstjänstledare/liturg och predikant som jag skriver denna remiss.

Några grundläggande problem som inte blivit lösta
Min första invändning mot SKU 2016:1 är att den inte på ett tillfredställande sätt ger uttryck för trons innehåll så som det är oss givet i vår kyrkas bekännelse.
Kyrkans gudstjänstliv är det främsta uttrycket för kyrkans tro. I den första paragrafen i Kyrkoordningen heter det:
Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Kyrkans tro bekännelse och lära gestaltas i gudstjänst och liv. Den lära som uttrycks är först och främst grundad i Guds Ord, sedan sammanfattad i de tre stora trosbekännelserna, samt den augsburgska trosbekännelsen av år 1530.
Gudstjänsten ska ta sitt uttryck i och utgå från Guds Ord och kyrkans bekännelse.
Jag menar att den rimliga slutsatsen av detta inte i första hand kan vara språkliga eller musikaliska utan teologiska. Vår kyrkas gudstjänster, som är ett gestaltande av tron, bekännelsen och läran, måste alltså på ett tydligt och konkret sätt uttrycka den tro som vi tagit emot från tidigare generationer kristna och ska ge vidare till kommande generationer. Görs inte detta i förslaget? Nej, nivån är som bäst ojämn. Några exempel: Momentet Gloria och Laudamus – Lovsången 1-9. Det klassiska liturgiska mönstret i detta moment har varit att vi tillber Fadern och Sonen och den Helige Ande. Poängen är inte att det inte går att vid något tillfälle använda andra ord eller formuleringar, utan att kyrkan tappar något av sin identitet när de här tydliga teologiskt genomarbetade formuleringarna försvagas. ”Lovad vare vår Skapare, lovad vare Gud”(Lovsång 7:C1) är inte ”fel”. Fadern är Skaparen. Men vi kristna undanhålls det namn som Fadern fått av Jesus, exempelvis som Jesus säger i bönsöndagens evangelium från Lukas 11: ”När ni ber ska ni säga: Fader…”. Eller att både lovsången 8 och 9 undviker att tilltala Gud som Fadern, Sonen och Anden, och inte heller i någon annan form än ”Du” eller ”Din”. Det försvagar, eller till och med tar bort något av vad kyrkan bekänner och lär. Detta har aldrig varit kyrkans eget påfund, utan grundar sig i Guds eget Ord, och är starkt förankrat i kyrkans tradition. Andra exempel på samma fenomen är det diffusa ”I Guds, den treeniges namn” eller inledningsorden 5, 6, 7 och 10 som snarare signalerar vaghet och otydlighet om vem Gud är. Vi behöver som kyrka inte skämmas för hur Fadern har valt att uppenbara sig själv, eller hur både Guds Ord och Kyrkans tradition tilltalat Gud, som Herre samt som Fadern och Sonen och den Helige Ande.
Ett försvagat språk vad gäller teologin gör det inte lättare att närma sig Honom som är vägen, sanningen och livet, som ensam är vägen till Fadern. Det finns material att tillgå, både i Artos och Noterias missalen, och i Christer Palmblads förslag till ny mässordning: http://kyrkligdokumentation.nu/pahlmblad1014.pdf
Poängen är alltså inte att vi inte ska revidera våra gudstjänster, men SKU 2016:1 håller inte.

Min andra invändning är teologisk inkonsekvens i dokumentet. Nattvardsbönerna är ett gott exempel. De följer inte konsekvent det mönster som exempelvis återfinns i ekumenisk forksning, BEMdokumentet och den praxis som numera används rätt så brett i kristenheten. Förutom instiftelseorden så borde momenten anamnes, epikles över gåvorna, epikles över församlingen och avslutande doxologi vara en god mall att följa. På det sättet kan man känna ingen sig inte i att momentet alltid heter samma, utan i att det de facto har ett gemensamt innehåll. Bön till Fadern utifrån vad Jesus gjort för oss, bön om Andens välsignelse över brödet och vinet, instiftelseordens läsande, bön om Andens närvaro i dem som tar emot brödet och vinet och en avslutande lovsägelse till Gud. Samma inkonsekvens återfinns i inledningsorden: En kristen Gudstjänst vore naturligt att öppna i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och sedan uppmana församlingen att i bön och omvändelse söka den Gud som först tagit kontakt med oss. Att vi utifrån SKU 2016:1 kan öppna gudstjänsten på så många olika sätt skapar snarare förvirring. Dessa exempel återfinns på allt för många platser. Jag menar att förslaget också utifrån detta måste arbetas om från grunden.

Min tredje invändning mot förslaget är att det finns en rädsla eller ett felaktigt problematiserande av allmängiltigt kristet tankegods. Jag tolkar detta som en rädsla för att kyrkan ska uppfattas som gammeldags och fördömande. Detta är ett logiskt felslut. En kyrka som ”inte tror på sitt eget budskap” kan inte förnyas. Snarare behöver teologin tydliggöras. Synden skiljer oss från Herren, inte vårt dåliga samvete. Gud är kärlek, men också helig och dömer synden. Fadern sänder Sonen för att själv bära vårt straff och köpa oss fria. Den Helige Ande ges till oss som Guds svar på vår bön. Jämför igen med evangelieläsningen ur Lukas 11 på Bönsöndagen.
Det handlar alltså inte om att ”skapa en känsla av ett religiöst möte” utan om ett levande möte med den Levande, Helige Guden, som är kärlek och som själv frälser oss. Den storheten går förlorad med formuleringar som inte tillräckligt lyckas uttrycka detta utan riskerar att göra kyrkans gudstjänster intetsägande.
Likadant är det med de teologiska bedömningarna på de olika momenten. Varför inte behålla använda och beprövade termer? Kristusropet är väl det tydligaste, men det gäller egentligen allt från syndabekännelse till prefationen eller dagens bön(enligt evangeliebokens nya term). Detta blir en kyrkans inre sekularisering, där vi tappar vårt eget språk och vår egen självförståelse av vad vi gör. Ska termerna bytas så vore det bättre att byta ut dem mot de latinska, där de åtminstone kan kännas igen i förhållande till andra kyrkor internationellt.

Min fjärde invändning handlar om språkets utformning. Jag upplever det som att språket blir för banalt. Helighet får inte förväxlas med stelhet. Men detta att den Helige Guden inte ryms i himlarnas himmel får inte tappas bort. Språket behöver en viss kärvhet för att vara slitstarkt, för att hålla år ut och år in, söndag efter söndag, till och med ”Familjegudstjänst” efter ”Familjegudstjänst” även om det inte heter så i det nya förslaget. Tänk om barnperspektivet inte alls uppfylls av att ta bort den här dimensionen i språket, utan snarast får motsatt effekt? Svenska vitterhetsakademins remissvar understryker dessa svagheter, både på teologisk och rent praktisk språklig grund.

Min femte invändning gäller riktningen i gudstjänsten. Serie e kan få utgöra exemplet. I Agnus Dei så beskrivs altaret som vårt bord, där Jesus möter oss. I Benedikamus lovsjungs ”Gud mitt ibland oss”. Det är inte på något sätt fel, men det är en fokusförskjutning. Risken för inomvärldslighet i gudstjänstfirandet kan med SKU 2016:1 bli ett problem. I Bibeln är ju inte detta perspektiv huvudsakligt. Det är ett resultat av inkarnationen, att Guds Son blir en av oss för att dö för våra synder, och att Han lovar oss att sända en annan Hjälpare, den Helige Ande. Delaktighet sker inte genom att fokusera på oss, utan genom att vi gemensamt tillber Gud och får medverka i gudstjänsten, med de gåvor Gud lagt ned i oss.
Poängen är här att den grundlägganderiktningen i Gudstjänsten är att vi får samlas inför Fadern och Sonen och den Helige Ande, på Hans initiativ, för att i Jesu namn lovsjunga, tillbe, ta emot och lyssna. Den grundläggande riktningen i en kristen gudstjänst är att Jesus ger oss av sitt liv, i dopets förening med Honom, i syndernas förlåtelse, i Ordet, i nattvardens sakrament, i lovsång och tillbedjan. Risken med förskjutningen från Jesus till oss, är att vi tappar fokus och då också går miste om något avgudstjänstens kraft.

Min sjätte invändning har med de olika kyrkliga handlingarna att göra. Om vi börjar med dopgudstjänsten, s finner jag det märkligt att så få av de olika teologiska teman som återfinns i Biskopsbrevet om dopet som kom för några år sedan finns med i de olika alternativen till dopordningen. Dopets rikedom, så som det beskrivs i Guds Ord, bör få komma fram i sin helhet. Vi måste inte utgå från att alla som kommer till dopet är totalt okunniga om det Bibliska språket, och vi måste heller inte utgå från att även om de är okunniga om det den kristna trons innehåll, de för den sakens skull inte är mottagliga för de olika uttryck som Bibeln ger oss.
Det är också ett felslut att tro att Guds Ords undervisning om synden är så anstötlig att den måste tonas ned. Förslaget till alternativ formulering om Befrielsebönen bör strykas. Att tala om världens brustenhet blir inte ett förtydligande av den kristna trons innehåll, och barnet undantas en viktig bön om Guds befrielse och beskydd från ondskan. Kjell Pettersons fina bok, ”Döpt i vatten och Ande” borde också tas med i arbetet på ett tydligare sätt.
Frågan i konfirmationsgudstjänsten har också fått en mycket märklig placering i inledningen av gudstjänsten. Det är långt mycket rimligare att frågan står tillsammans med trosbekännelsen, liksom frågan till föräldrarna vid dopet.
Vigselordningen är också problematisk i att den inte utgår från att äktenskapet mellan man och kvinna är det normala. Den överväldigande majoriteten av vigslar i Svenska kyrkan är just mellan en man och en kvinna. Det är också problematiskt att den klassiska äktenskapssynen, som ju har lovats plats i Svenska kyrkan, inte har något fullgott alternativ i vigselordningen.

Förslag till åtgärder
Jag menar att förslaget i sin helhet år för svagt, rörigt och osammanhängande. De teologiska bristerna är för omfattande. Därför bör förslaget i sin helhet avslås.
Processen behöver börjas om. Nya direktiv behöver arbetas fram. Enheten och igenkänningen i gudstjänsten bör vara en enhet i tro, bekännelse och lära, alltså: att vi som firar gudstjänst i Svenska kyrkans olika församlingar, och andra sammanhang som använder eller följer Kyrkohandboken, där kan känna igen den tro som ”en gång för alla överlämnats åt de heliga” för att tala med Judasbrevet. Den teologiska grunprincipen bör råda att kristen gudstjänst är fokuserad på vem Gud är, uppenbarad som Fadern, Sonen och den Helige Ande och utifrån bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Delaktighet i gudstjänsten och mottagande av det Gud ger i gudstjänsten är inga motsatser, tvärt om.
Förslaget bör alltså i sin helhet avslås, och processen börjas om.

Hyssna 2016-05-13

Johan Danz, präst i Hyssna församling, Göteborgs stift.

Publicerat i gudstjänst, kristen tro, kyrkans framtid, Lärjungaskap, Lovsång, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , | 1 kommentar

Och förslaget till Kyrkohandbok en gång till

Varför blir jag inte nöjd med det nya förslaget till Kyrkohandbok? Jag är ledsen att säga det, men jag tycker inte det är bra. Övertygelsen är både teologisk och praktisk. Det är min övertygelse att de två: Sanningen om Gud, som teologin arbetar med och detta att praktiskt närma sig Gud, sammanfaller. De hör ihop. Det går alltså inte att tala om bön om förlåtelse/syndabekännelse och hur det fungerar i praktiken utan att, just i praktiken göra teologiska ställningstaganden, och agera utifrån teologiska övertygelser.

Förra inlägget på denna bloggen var ett försök att förklara vad som är syftet med kristen gudstjänst. Poängen med att samlas till Gudstjänst utgår egentligen inte från ett mänskligt behov i kristen teologi, utan från Guds kallelse. Gud kallar till sig ett folk, Herren griper in i människors liv, Jesus Kristus offrar sig, och vi blir mottagare av detta som Han gjort. Och Jesus fortsätter att kalla oss till sig. Han drar oss närmare.

Det är ett ”heligt möte”, en kallelse att upptäcka någonting som inte finns i min vardag. En kallelse att göra samma upptäckt som Moses när han ser den brinnande busken och hör Gud säga: ”Ta av dig skorna. Platsen där du står är helig mark.”. Gud är Helig. Han är per definition inte som vi. Han är annorlunda. Mötet med Gud kan aldrig bli banalt. Det kan vara enkelt. Det kan till och med vara rörigt. Men banalt?

En teologisk kapitulation
Vad menar jag då med banalt? Jo, jag menar nog faktiskt att Kyrkohandboken är en teologisk kapitulation. Ett undvikande av att göra grundarbetet. Inte ett förenklande, för ibland behöver gudstjänsterna i en församling vara enkla. Utan en banalisering. Mötet med den Helige är livsförvandlande. Det krävs inte många sidors Bibelläsning för att se det. Herren verkar i vardagen. Han verkar i situationer som människor nog inte uppfattar som andliga. Mose mötte Gud i den brinnande busken, mitt i sitt hårda vardagsarbete. Han vaktarfåren, och där visar sig Gud. Men riktningen på Moses liv ändrades radikalt, på grund av vem Herren är och vad Han kallar oss att göra.

En kristen gudstjänst behöver därför en nyfikenhet, eller en längtan efter Gud, sådan Han är. Sådan Han själv visar sig. Våra gudstjänster är på det sättet inte våra. De är Guds, för det är så att säga Han som stämmer möte med oss, inte tvärt om. Eller med söndagens evangelium ur Johannes 15:16

16Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.

Det börjar inte med oss utan med Jesus. Och fokus för våra gudstjänster bör då vara: Vad säger Jesus om oss människor? Vad är Hans budskap till oss människor? Hur kan vi våga dra nära Honom? Hur kan Han få möta oss, forma oss, prägla oss? Då måste Guds anspråk i Bibeln, vem Han själv presenterar sig som stå i centrum. Den Gud som är Helig och som uppenbarar sig för profeten Jesaja så att hans reaktion är ”Vem mig jag förgås!” Eller som när Jesus möter aposteln Johannes i Uppenbarelsebokens första kapitel och Johannes kastar sig ner på marken:

17När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste 18och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.

Mötet med Gud är både skrämmande och fascinerande. Det skaver, men jag längtar efter mer. Liturgiska texter ska alltså inte vara allmänna inomvärldsliga formuleringar om hur vi människor har det inför Gud. Det är en teologisk kapitulation. Det är att vi inte gör det vi kallas till av Jesus, det gör inte Honom rättvisa. Snarare ställs vi i kristen gudstjänst inför Honom som skapar universum, Honom som varje levande varelse ska stå till svars inför! Honom som har rätt att utkräva våra liv, men som istället ger sitt liv för oss. Joh 8: Inte heller jag dömer dig! Jag som har rätt till det, jag som kan. Gå! Synda inte mer, du är friköpt! Evangeliets förvandlande kraft måste få bli synlig! Detta sker inte genom att ge upp Jesu ord, att Gud är Fadern, eller den urkristna bekännelsen att Jesus är Herren, för vilken alla knän ska böjas och all tungor bekänna att Han är just detta.

Tänk om det är tvärt om!
Det är just det skarpa mötet med Gud som förvandlar oss. Det särskilda, det som Herren själv har talat och som förväntar, nästan kräver ett gensvar. Det är bönen om förbarmande, tilltalet och uppmaningen till tillbedjan, det är att ställas inför Guds Ord, och att stå öga mot öga med syndens problem, mitt problem och Guds underbara lösning som befriar, ger liv och kraft. Det skapar just förundran och längtan efter mer! Som kristna är vi verkligen beroende.

Min uppmaning i handboksarbetet är därför: Tänk om det är tvärtom: Det är inte genom att förminska eller neutralisera synden som människor ser Jesu storhet och ger Honom ära och lovsång, det är genom att gripas av hur stort det är att Han, den Helige Gudens enfödde Son dog för oss. Övergiven av Fadern. Förbannad av Gud. Där kommer den förvandlande kraften. Lyssna på Paulus i 2 Kor 5:

16Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. 17Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. 18Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. 19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. 20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. 21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

Det fyller mig med förundran. Neutralisera inte, fördjupa. Så här står det i inledningsord 5 till försökshandboken: ”Gud är här. Du är här. Jag är här. Vi är här tillsammans.”

Jag är ledsen, men det funkar inte. Kanske är det inte tänkt att användas som en inledning till en syndabekännelse? Jag vet inte. Det är också ett av problemen. En handbok ska inte vara en minsta gemensamma nämnare. Den ska kalla oss in i ett heligt möte med en helig Gud.

Missförstå inte detta. Många, tror jag, idag blandar ihop helighet och stelhet. Inget kunde vara med främmande. Helighet och stelhet har inget med varandra att göra. Helighet och vördnad däremot, helighet och tillbedjan, ja till och med glädje. Men inte stelhet. Poängen är alltså att jag vill att Kyrkohandboken ska leda oss in i och genomgående handla om ett heligt möte med och en glädjefull tillbedjan av Jesus Kristus! Något är heller inte bra bara för att det är gammal. Däremot är det en fråga om innehåll, sanning, helighet och framför allt vad som är källan till det.

I företalet till Tidebönsboken så beskrivs detta att ”be med psaltarens ord”, som en slags kristen hemspråksundervisning. Det är, men ar jag, ett rimligt sätt att prata också om Kyrkans gudstjänster. De är en kristen hemspråksundervisning. Vägen till en kristen fördjupning går alltså inte genom att ta bort allt som idag kan vara stötande, exempelvis tanken på att Gud har talat genom sitt Ord(som i acklamationen ”Så lyder Bibelns ord” jämfört med ”Så lyder Herrens Ord”), eller i att vi, på Jesu befallning kallar Gud för Fader. Att Fadern är Herren, liksom Sonen och den Helige Ande. Eller att synden faktiskt, i vår relation till Gud är vårt allra mest grundläggande problem, som ju faktiskt driver Jesus till att dö i syndares ställe. Upptäckten att fira en liturgisk Gudstjänst är ju att upptäcka både det själavårdande i att få bekänna min synd inför Gud, men också att få upptäcka och ta emot befrielsen i Orden ”på Jesu Kristi uppdrag säger jag dig, dina synder är dig förlåtna”! Eller att få be till Herren Jesus Kristus, som blivit människa ”Herre, förbarma dig!” Eller att få lovsjunga Fadern och Sonen och den Helige Ande, eller att få lyssna till Guds Ord, som tilltal till från Herren till mig, eller att på Jesu kallelse söka ”Honom som kommer i Herrens namn” till oss i nattvarden.

What if?
Tänk då om det är så att både upptäckten av allt detta, men också det skavande som uppstår när jag just nu har svårt med någon del i detta, ändå är med i en gudstjänst där detta bes och bekänns, där Jesus tilltal ändå får en möjlighet att forma och ändra på mig? Gudstjänsten måste få innehålla svårare formuleringar. För många idag är det problematiskt att Jesus offrade sig på korset för att försona världens synder. Men det är ju ett av huvudmotiven, i beredelsen och inte minst i mässan, när vi sjunger ”O Guds Lamm” som tar bort min och hela världens synder. Ska vi ta bort det för att det skaver hos människor? Tar vi inte bort ”evangeliets anstöt” då? Det där som tvingar mig att se min synd och mitt behov av Jesus Kristus som min Herre och Frälsare? Mitt totala behov av Honom för mitt liv som kristen och som människa? Anyone? Och vad händer när människor försöker ta bort det här? Ska vi verkligen närma oss Gud på någon annan grund än den som Han har lagt? Utifrån ett förändrat och försvagat budskap?

Nej. Jag tror inte det, vilket jag gissar att du säkert redan förstått. Det är Guds handlande som är i fokus, eller behöver få vara det i våra liv och i våra församlingar om det inte redan är det. Det är inte förändringen i sig som är problemet utan, vilka förändringar som görs. Om vi tänker efter så finns det alternativ. Tänk om vi kunde göra ett litet stopp i processen? Kanske hade en period av bön och fasta, funderande och förnyad Bibelläsning varit en bra start? Ett samråd med de växande lutherska kyrkorna i Afrika kanske? Jag tror inte att det finns ”en enkel och rak väg” i det här fallet. Det finns goda alternativ, där vi har mycket att lära. Goda alternativ där både Guds helighet, evangeliets storhet och människans längtan kan få komma till uttryck. Vad tänker du? Where do we go from here? Hur kan Svenska kyrkan gå stärkt ur den här processen?

Publicerat i Bibeln, Evangelikalt, gudstjänst, Jag älskar Kyrkan, kristen tro, kyrkans framtid, Lärjungaskap, Lovsång, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

”Jag vill lära känna Kristus” – eller några tankar om en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan

Jag har ikväll varit och haft Bibelstudium på församlingens Lärjungaskola. Alltid roligt och uppmuntrande. Vi läste den stora Kristushymnen i Filipperbrevet 2. Ur samma brev kommer följande citat:

”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans — kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga. Och har ni en annan mening på någon punkt skall Gud upplysa er även där. Men låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit.”
‭‭Filipperbrevet‬ ‭3:10-16‬ ‭B2000‬‬

Paulus skriver i Fil 2 om hur Jesus Kristus avstår från sin gurologi härlighet, blir människa och dör för vår frälsnings skulle, och sedan vänder det. Kristus har dött och uppstått, varit lydig Faderns vilja att frälsa världen. Därför har Gud upphöjt Honom över alla andra namn. Alla knän ska böjas för Jesus och alla tungor bekänna Honom som Herre.

IMG_4519.JPGI citatet ovan skriver Paulus att han som är Kristi apostel vill komma ännu närmare, vill upptäcka mer och ännu mer präglas av vem Jesus Kristus är och vad Han gjort. Detta beskrivs genom att mer få upptäcka både uppståndelsens och korsets och lidandets kraft.

Han fortsätter med att uttrycka att han sträcker sig mot Kristus. Det är ett tydligt fokus: jag vill allt mer veta vem Han är, allt mer formas, allt mer lära känna storheten i korset, frälsningen, i att Jesus är namnet som ger frälsning, i Gud Faderns vilja att ge oss frälsningen genom sin Son, Jesus Kristus vår Herre.

Vad har detta med Kyrkohandboken att göra? När det börjar närma sig tiden för inlämnande av remisser till Kyrkohandboken, så är detta faktiskt det fokus jag saknar. Jag menar inte att allt i förslaget är oanvändbart, eller att alla formuleringar är dåliga. Snarare är kvaliteten ojämn, både gällande musiken, bönerna och texterna. Men problemet går djupare än så. Vad är det underliggande drivet? Syftet med en kristen gudstjänst tänker jag egentligen sammanfattas av Paulus i Filipperbrevet 2-3. Längtan efter att få höra om Jesus Kristus, längtan efter att få höra Honom tala, få möta Honom i Ordet, få ta emot syndernas förlåtelse och försonas med Fadern, få tillbe Honom i psalmer och lovsånger, få ta emot Honom i nattvarden.

Våra bekännelseskrifter hävdar att gudstjänstbruk inte alltid och överallt måste vara lika, inte för Kyrkans Sanna enhet. Däremot måste evangeliet förkunnas tydligt och sakramenten rätt förvaltas.

De är just detta jag saknar i förslaget: drivet att gudstjänsten ska föra mig till Jesus Kristus, att få dricka av det Levande vatten som Han ger. Det finns böner som gör detta, men också många som jag tror försvårar eller i värsta fall motverkar det syftet.

 

Det jag skulle önska att en kyrka i vår tradition lade tyngdpunkten på är egentligen Jesus Kristus, frälsaren, Herren, Han som kommit till oss och fortfarande kommer till oss i Ordet, genom Anden, i nattvarden, enågot sitt löfte närvarande, för att lösa oss ur våra synder, lyfta vår blick, våga söka oss nära Fadern, inte för att vi känner oss andliga utan för att Jesus öppnat en väg för oss. Tänk om gudstjänstreformen kunde handla om detta? En sann väckelse och förnyelse i Kyrkans gudstjänster kan aldrig komma genom att formulera tron på ett vagare eller luddigare sätt. Tvärtom, det kommer från mötet med den levande och uppståndne Herren. Tron växer när Guds Ord och löften får hugga tag i oss, när Guds Ande får visa oss den kraft och det liv som finns i gemenskapen med Fadern för Jesu skull.

Jag säger med Paulus: jag längtar efter mer av Kristus, att mer få upptäcka korsets hemlighet, uppståndelsens kraft och hur trofast Herren är, hur Han håller sina löften. Jesus låt våra gudstjänster få bli allt mer så.

Publicerat i Bibeln, Evangelikalt, gudstjänst, Jag älskar Kyrkan, kristen tro, Lärjungaskap, Lovsång, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jesus i Hollywood

När jag nu har ägnat några dagar åt att vara hemma och vara sjuk(vilket jag förövrigt är rätt så trött på vid det här laget) är att jag hunnit båda läsa en del, men framför allt se rätt så mycket på film. Här är en tanke som dyker upp med jämna mellanrum, som jag tror har sitt ursprung hos J.R.R. Tolkien (författaren till bl.a. ”Sagan om Ringen”, ”Silmarillion” och ”Bilbo – en Hobbits äventyr”). Alla de stora sagorna och berättelserna kan bära något som kan göra det tydligare för oss att se meningen med livet, de kan alltså uttrycka något om Gud, mening, sanning, kärlek, trofasthet och andra goda saker, ibland till och med i form av en frälsare. De kan så att säga illustrera evangeliet om Jesus Kristus, eller åtminstone ge pusselbitar som hjälper oss att greppa något. Här kommer nu några bilder som jag tänker kan ge någon inblick i Jesus och den kristna tron(därav blogginläggets titel). För övrigt gäller detta givetvis inte bara filmer, utan även sagor, poesi, litteratur överlag, romaner av alla möjliga genrer och så vidare…

aragornAragorn – eller konsten att följa Jesus
Om vi börjar med Aragorn, ur Tolkiens egen Sagan om Ringen, så är han en tydlig Kristusfigur. Det som är intressant med honom är nog egentligen hur han visar att de andra, de som han leder och beskyddar från början inte vet vem han är.
Från början ser de en ”utbygdsjägare från norden”. Han ger snarare ett skrämmande intryck. Väl illustrerat i filmatiseringen  när han på värdshuset i Bri mest ser ut som någon som kanske snarare är en fara för de fyra hoberna på flykt än någon som skulle hjälpa dem. Men när Frodo, Sam, Merry och Pippin följer med Aragorn, så märker de att här är ”Aragorn, son av Aratorn – rättmätig arvtagare till Gondor”. Han tar också sitt ansvar, rider mot kriget, för att bekämpa Mordors ondska och ta sin rättmätiga plats på tronen i Minas Tirith.

Tänker vi lite vidare så kanske detta kan vara en bra bil för att komma till tro på Jesus Kristus. Först ser han ut som en snickare som sadlade om och blev predikant, kanske kan det finnas något skrämmande med honom, men ju mer vi ser vem han är dessto tydligare blir det att här är något unikt ”Ordet som blev kött”, Messias den levande Gudens Son.

GandalfGandalf – från död till liv
Gandalf syns väl egentligen hela tiden vara en tydlig bild av ”ett sändebud från en annan värld”. I böckerna blir det nästan tydligare hur han och de andra trollkarlarna i Midgård är ditsända som ett slaks väktare att skydda befolkningen. Så även Radagast och Saruman. Men till skillnad från Radagast, eller Saruman som antingen drar sig undan från konflikt med ondskan, eller lockas av dess makt, så går Gandalf i närkamp med ondskan. Kanske tydligast i Morias gruvor. Balrogen som dvärgarna väckt är en slags urtidsdemon, en slags personifiering av ondskan. Två saker visar här Gandalf som en Kristusfigur: Han ställer sig på bron och kämpar mot balrogen. ”You shall not pass!” Han är Kristusfiguren som kämpar mot och besegrar ondskan. Det är en kostsam kamp. Han faller ner i avgrunden tillsammans med demonen. De kämpar, och han segrar. Men även en andra aspekt blir här tydlig. Hans efterföljare, ringens brödraskap, ser honom dö, falla ner i avgrunden med balrogen. De sörjer honom, de tror att all hopp är ute. Bilden ovan är dock hämtad från hans möte med Aragorn, Legolas och Gimli, när han inte längre är Gandalf den grå pilgrimmen, utan Gandalf den vite, han som segrat, och som kommit åter till de levandes land.

Men det är inte bara Kristus som framställs på det här sättet. Även livet som kristen kan gestaltas. Ett bra exempel är Sam Gamgi:

sam gamgiSamwise Gamgi eller ”bara Sam” är en fantastisk bild för en trofast vän. Han följer sin husbonde Frodo. Han bär honom, han kämpar för honom och lämnar aldrig hans sida.
Här visas faktiskt något av livet som kristen. Sam bär med sig alvbrödet Lembas, ger det till Frodo, ger honom nytt hopp och ser till att han inte lämnas ensam. På vägen in i Mordor för att förstöra härskarringen så är det flera gånger han som genom sin trofasthet för vandringen vidare. Kanske tänker någon att man hellre borde hålla fram Frodo som en Kristusfigur. Det kanske man kan göra, men här tänker jag att det finns något i Sams beteende som är en lärdom eller en förebild för kyrkan. Kyrkan är att pilgrimsfolk med en uppgift, att breda ut Guds rike. Detta gör hon mitt ibland ondska och svårigheter. Det är just där kallelsen finns och ska levas ut. Om Sam hade stannat i Fylke hade Frodo aldrig kommit till Domedagsberget. Han hade aldrig kunnat förstöra ringen. Men Sam bär honom, uppmuntrar honom, ger honom mat i form av Lembas, kämpar när de möter den jättelika spindeln på vägen in i Mordor. Kyrkan som kämpar i bön, som inte slutar att göra gott, som inte ger upp även när allt hopp är ute, som ”bär med sig Elendils ljus” ända in i mörkrets hålor. Jag påstår inte att vi kristna alltid är så här, jag menar att här finns en bild som beskriver något av kyrkans kallelse, som visar hur vi kristna ska vara mot varandra, i förbön, goda gärningar, kärlek, trofasthet, kamp mot ondskan, i ovilja att böja oss under mörkrets herre, i hoppfullhet.

I Tolkiens böcker lyser om och om igen detta med tron fram. Men det gäller inte bara honom. Om inspirationen rinner till kanske jag kan skriva något mer om det. Det jag i alla fall tror vi kan lära oss är att bilder ur all form av kamp mot ondskan kan visa oss något av Guds vilja att rädda oss.

 

Publicerat i kristen tro, Teologi | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Jesus i Hollywood

Vem är Jesus egentligen?

Det pågår en rätt så intressant och viktig debatt i tidningen Dagen. När man som jag är hemma och är sjuk, så finns det lite tid över att läsa. Debatten gäller egentligen om alla blir frälsta oavsett religiös tro, eller frånvaro av tro över huvud taget, eller om det gamla kristna påståendet stämmer att det bara är i Jesus Kristus som frälsningen finns. De som diskuterat är några olika personer, men jag tänkte här bara lyfta fram två: Åke Bonnier, som drog igång debatten och Stefan Holmström. Om jag förstår dem båda rätt så företräder Åke Bonnier en relionsdialogtanke och Stefan Holmström en klassisk kristen förståelse, frälsningen finns i Jesus Kristus.

Stäng nu inte av riktigt än. Jag tror att den här debatten faktiskt är väldigt viktig. Vem Jesus Kristus är och vad han påstår om sig själv ställs här på sin spets. Det handlar inte om en akademisk lek med ord, eller något litet särintresse som ska bollas runt på debattsidor. Detta ligger nämligen i kärnan på den kristna tron. Jag tror att många tänker att Åke Bonniers tankar i debattartiklarna är fina och generösa(du kan läsa dem här och här). Men det som är viktigt och som jag tycker Stefan Holmström förtjänstfullt lyfter fram(här och här) är att det inte gör rättvisa åt vår egen tro, och framför allt inte mot Jesus Kristus och Hans anspråk. För att tala klarspråk: det Bonnier hävdar stämmer inte överens med vad den kristna tron påstår och med vem Jesus Kristus är. Anledningen att jag skriver om detta på min blogg är att just detta med Jesus och frälsningen och hur den kristna kyrkan ska förvalta det budskap hon fått tillhör det allra mest grundläggande och viktiga i den kristna tron. Jag ska därför ge tre perspektiv som jag tror är avgörande för att förstå Bibelns(framför allt NTs) undervisning om detta.

Vad hävdar Jesus om sig själv?

Jag tror att en och annan som läser Bonniers tankar kan uppfatta det som generösa formuleringar. Att se det goda i den andre, att Gud är verksam över allt och hela tiden, att Gud är lika generös i frälsningen som i skapelsen och att nåden därmed gäller alla trossystem. Problemet för min del är att jag helt enkelt inte kan se hur det kan vara sant? Vad bygger det på? Detta går nämligen inte att hitta i Bibeln, vare sig GT eller NT.

Dessutom så är Jesus i sin undervisning och i allt det Han gör under sitt liv på jorden tydlig med vem Han är. Nya testamentets sammantagna vittnesbörd och Jesu egna ord understryker detta.

Kanske kommer någon av läsarna ihåg debatten om vem som gav den sannaste bilden av Gud, Jesus eller Mohammed? Den ställdes vid ärkebiskopshearingen inför ärkebiskopsvalet.  Frågan är väldigt märklig för en kristen, helt enkelt därför att Jesus Kristus själv hävdar, och i hela Nya Testamentet beskrivs vara Gud själv. Guds Son. Han kallar sig själv ”Jag är”(exempelvis i Joh. 18), det heliga Gudsnamnet JHWH, eller Han säger sig vara vägen till Fadrn, den enda vägen faktiskt(Joh. 14). Han förlåter synder, Han botar sjuka, uppväcker döda, befaller stormen att tystna och den lyder. När Han döms till döden är det för att Han har hädat och gjort sig själv jämställd med Gud, den yttersta hädelsen i den tidens judiska samhälle. Och Johannes uttolkar Honom på det sättet:

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
‭‭Johannesevangeliet‬ ‭1:1-5‬ ‭SFB15‬‬

Och lite senare i samma kapitel:

”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning.”
‭‭Johannesevangeliet‬ ‭1:14‬ ‭SFB15‬‬

Min tanke ser ut så här: Bibelns vittnesbörd är tydligt. Jesus påstås vara Guds Son, han dör och uppstår(vilket också Bonnier håller med om). Han bevisas vara Gud genom att besegra döden och Han gör anspråk på att vara enda vägen till Fadern. Gör vi verkligen Jesus Kristus rättvisa om vi hävdar att Han inte är den Han i Bibelns framställs som?

”Men det var ju på den tiden, idag är det annorlunda!”

Nja, jag är inte säker på att det stämmer. Tänk er in i det samhälle där evangeliet började predikas. Det forna Romarriket, eller för den delen den judiska tron som relief mot den kristna förkunnelsen. Ett exempel kanske kan vara att läsa igenom Apostlagärningarna, om hur den kristna tron började spridas. Det var på många sätt ett mångkulturellt samhälle. I Apostlagärningarna predikar de kristna apostlarna och andra evangeliet om Jesus Kristus, frälsningen i Hans namn, dop och nytt liv för judiska monoteister, för artemistillbedjare, för ockultister och trollkarlar, för romerska statsmän och för ”hedningar” som fruktade Gud. För människa efter människa och grupp efter grupp så predikas evangeliet och människor får ett nytt liv i Jesus Kristus. Slavar, kvinnor, judar och greker, fromma och inte så fromma. Det spelar roll. Evangeliet diskriminerar inte, det är till för alla människor, för att det som Jesus Kirstus gjord är till för alla människor. Istället ser vi hur Gud överraskar människor genom att vara Herre och frälsare också för dem, exempelvis som i Apg. 10 och 11, där Petrus är den förste att predika evangeliet för hedningar, alltså ickejudiska människor. Evangeliet är banbrytande, det river ner murar mellan människor och bygger upp en ny gemenskap mellan människor i gemenskapen med Jesus Kristus, vår Herre. Där var också den urkristna bekännelsen: Jesus är Herre så revolutionerande, och är egentligen det lika mycket idag. Lör annorlunda utryckt, med Ef. 2:

”Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen. Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod. Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. I sin kropp har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen. Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern.”
‭‭Efesierbrevet‬ ‭2:11-18‬ ‭SFB15‬‬

Frågan är ytterst en fråga om vem Jesus är!

Jag har försökt visa något av Jesu egen undervisning om sig själv och Bibelns undervisning om Jesus. Detta är egentligen det som kyrkan har att komma med. Detta är också grunden för kyrkans egen uppgift. Att förkunna och gestalta detta budskapet. Det är egentligen rätt så mäktigt när detta får bli en del av våra liv. Ingen människa är min fiende, tvärt om, det är människor som Jesus har dött för. Människor som Jesus älskar, människor som Gud har visat sin kärlek till genom att sända sin Son att dö för deras skull. Att undanhålla en människa Guds kärlek i Jesus Kristus kan aldrig vara generöst eller gott. Tvärtom.

Så, kära biskop Åke Bonnier, inte för att jag tror att du läser min blogg, men ändå: ta inte bort kärnan i vår tro. Visa upp den istället, låt människor få nytt hopp, tro och glädje i Honom som dött och uppstått för oss. Upptäckten av Guds kärlek i Jesus Kristus är och förblir det störst vi kan upptäcka som människor, låt människor få upptäcka det, oavsett var de kommer från, eller vad de just nu tror på.

 

Publicerat i Bibeln, EFS, Evangelikalt, kristen tro, kyrkans framtid, Lärjungaskap, mission, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vem är Jesus egentligen?

Påsk

Påskhelgen går mot sitt slut. En omtumlande påsk. Familjemässigt så har vi varit krassliga. Församlingsmässigt så är det mäktiga dagar. De olika gudstjänsterna hugger tag i mig.

Skärtorsdagen och det nya förbundet mellan Jesus och oss. Gud är trofast.

Långfredagen och lidandet. Kristus som ger sitt liv för att rädda oss.

Påskdagen och Jesu Kristi seger. Han har uppstått. Påskproklamationen ”Kristus är Uppstånden, ja Han är sannerligen Uppstånden!” grep mig verkligen i år.

Nu när påskhelgen strax är över så hänger två saker kvar:

Jesus uppstod verkligen, och det finns många skäl och bevis att tro detta, men det är inte bara en intellektuell fråga. Jesus har Uppstått och möter människor än idag. Han griper in, talar genom sitt Ord, visar sig, i drömmar, tecken, svarar på böner, möter oss på så många olika sätt. 

Det andra är vilket pris det kostar att tro på Jesus idag. För så många kristna är priset högt. Terrorattacken på påskfirande barn och familjer i Pakistan är vidrig. ”Jesus Kristus, du som har Uppstått och segrat, grip in, skydda din familj här på jorden! Gör oss frimodiga att dela tron på dig!

Mitt i lidandet, inför ondskan, så är det ändå påskens budskap som ger mig hopp. ”Kristus är Uppstånden”. Döden är besegrad. Synd, djävulskap och ondska också. Det går inte att hitta nån bättre tillflykt eller nåt bättre hopp än Honom som har uppstått! Jesus är vårt hopp! 

Publicerat i Jag älskar Kyrkan, kristen tro, kyrkans framtid, Lärjungaskap, Lovsång, mission, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Påsk

Från mig till dig

  

Herre, låt min blick flyttas från mig till dig. 

Från mina brister till din fullkomlighet.

Från mina synder till din försoning i mitt ställe.

Från min svaghet till din kraft och makt.

Herre Jesus Kristus, ta din boning i mig. Låt din Ande vila över mig. Låt din vilja ske i mig. Låt din bild avtecknas i mig.

Herre, jag skäms inte för min svaghet. Jag gläds av din makt.

Herre jag vill inte fly undan din blick, inte gömma mig mer. 

Herre, det är som det ska när jag blir mindre och du större.

Herre Jesus Kristus, ta din boning i mig. Låt din Ande vila över mig. Låt din vilja ske i mig. Låt din bild avtecknas i mig.

Du har vunnit mig. På ett smutsigt kors. 

Låt mig gå från mig till dig. Låt korsets liv få synas.

Herre låt mig vara ett kärl för dina skatter, din uppståndelses kraft.

Herre Jesus Kristus, ta din boning i mig. Låt din Ande vila över mig. Låt din vilja ske i mig. Låt din bild avtecknas i mig.

Publicerat i fastan, Jag älskar Kyrkan, Lärjungaskap, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Från mig till dig

Möte med den Helige – Håll trons och bönens lampa brinnande

”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte enöverstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

‭‭Hebreerbrevet‬ ‭4:14-16‬ ‭SFB15‬‬

Bibeln och bönen hör ihop. Jesus Kristus har öppnat ett nytt liv för oss. Han har dött vår död. Han har uppstått och vi med Honom.

När du kommer till Bibeln och bönen, då använder du de redskap Gud ställt iordning för dig. Du praktiserar den frihet och den nåd som Gud har visat dig genom sin Son!

Detta är något mäktigt som Anden gör i dig! Han låter sitt Ord gripa dig, fånga dig, hjälper dig att se Jesus. Han öppnar ditt hjärta så att du kan svara, tacka lovsjunga, bära fram din nöd till Gud.

Detta vill Gud att du ska göra. Ur det här mötet, där Gud talar in i ditt liv, där du får lyssna och ta emot, där du får tala ”ansikte mot ansikte” med Jesus, där låter Anden tron växa, hoppet förnyas, glädjen och framtidstron komma in.

Det kan vara en kamp. Varför är Gud så tyst ibland? Varför förstår jag inte, varför lidandet? I allt detta så finns det en kamp. Den är verklig. Men det finns också en tyst inbjudan, en Andens viskning: kom, upptäck, smaka Herrens godhet och trofasthet! Kom, upptäck storheten inte bara i de direkta bönesvaren, och de andliga kickarna! Kom, ”Se Korsets trä där världens Frälsare är fästad”, kom och se den Uppståndne! Kom för Hans skull, för att finna Jesus Kristus, vägen till Fadern! Kom och låt lovsången till Honom få börja strömma fram, låt sången, tacksamheten, tungotalet, glädjen få komma fram. I Honom finns bönens stora kraft och hemlighet! Kom!

”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.”

‭‭Efesierbrevet‬ ‭1:17-23‬ ‭SFB15‬‬

Publicerat i Bibeln, Den karismatiska förnyelsen, Evangelikalt, fastan, Jag älskar Kyrkan, kristen tro, kyrkans framtid, Lärjungaskap, Lovsång, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Möte med den Helige – Håll trons och bönens lampa brinnande

På knä

Jag tror många kristna kan känna igen sig i uttrycket ”den kämpande tron”. Det är en kamp. En brottning med Herren, med mig själv, med kyrkan, med världen runtomkring och så vidare.

Hur vinns den kampen?

På knä. Ingen av oss är expert på detta. Men kampen är en övning i tro. I att lyssna på Jesu röst i Bibeln, mitt i din vardag. Det är en övning i att ”kasta sina bekymmer på Herren” och upptäcka Hans omsorg. Det är jag på knä inför Gud, det är lyssnande och bön: Herre förlåt mig, fyll mig! Herre förbarma dig! Herre led oss! Herre visa dig! Herre fräls oss!

Här börjar Guds seger i Kristus förvandla oss! På knä alltså. Jesus förbarma dig! Och Han svarar.

Publicerat i Bibeln, kristen tro, Lärjungaskap, Svenska kyrkan, Teologi | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för På knä